Jag fick rätt mot Försäkringskassan!

Länkar i inlägget:

Forfuture - http://forfuture.se/skicka-patienterna-direkt-till-forsakringskassan/
Advokat Marie-Loiuse Aijkens - http://marie-louise-aijkens.se/
Folkvet - http://folkvet.nu/2011/09/sanningen-om-forsakringskassan-kommentar-fran-en-anstalld/
Newsvoice - http://newsvoice.se/2015/01/06/svart-sjuk-far-inte-ratt-till-sjukpenning-forsakringskassans-strategi/

Det här inlägget har varken med foton eller smycken att göra men jag känner mig så otroligt glad, ja rent av helt överlycklig, så jag vill ”bubbla” ur mig lite.
Samtidigt känns det skönt att få skriva av mig en del av de tankar som snurrat runt i mitt huvud de sista åren och som jag nu hoppas, verkligen hoppas kunna lämna bakom mig.

Jag har som långtidssjukskriven längtat tillbaka till ett ”normalt” liv

Jag har längtat efter ett ”normalt” liv ända sen 2006 när jag äntligen började komma tillbaka efter lång tid av sjukdom, rehabiliteringar, kontakter med olika vårdinstanser med mera. Började arbetsträna så smått och det gick framåt – om än sakta. Hamnade hos Arbetsförmedlingen för några år sen där jag genomgick ännu flera utredningar - hos arbetsförmedlare, arbetsterapeut, psykolog, socialkonsulent samt lönebidragsutredare – allt för att försöka komma fram till mina möjligheter att komma tillbaka till ett liv i arbete som skulle fungera för mig på lång sikt. Resultatet blev en anställning på 50 %, som vi kom fram till är den övre gränsen av vad jag klarar av. Med anpassad arbetsplats, anpassade arbetsuppgifter, en förstående arbetsgivare som vet mina begränsningar samt lönebidrag. Yippie, nu gick det åt rätt håll och jag kände verkligen att livet var på väg åt rätt håll!

Men, som de flesta säkert håller med om, så är det svårt att klara sig på en halvtid. Jag är inte den som gör några större utsvävningar och har alltid haft en bra förmåga att ”rätta munnen efter matsäcken”. Men när det inte räcker till de fasta kostnaderna och matsäcken skulle bli ganska torftig, då är det tungt.

Ansökan till Försäkringskassan om halv sjukersättning

Så karusellen fortsatte ett tag till med läkarutlåtanden, sammanställningar och intyg från alla utredningar inom Arbetsförmedlingen och till sist en ansökan om halv sjukersättning till Försäkringskassan. Efter allt jag hört och läst om hur hårda, ja rentav omänskliga, Försäkringskassan kan vara nuförtiden hade jag ingen större förhoppning om att min ansökan skulle bifallas men med ett så stort underlag, där alla var helt eniga i sina bedömningar om min arbetsförmåga och att det inte fanns mer som kunde göras i mitt fall, så skickade jag in den.

Jag kan inte säga att jag blev direkt överraskad av deras avslag. Men det kändes ändå så otroligt hårt. Man känner sig väldigt liten och maktlös. Oron, grubblerierna, depressionen och hopplösheten kommer tillbaka…

Det värsta var nog att jag kände att alla de historier om FK som jag läst och hört så mycket om verkligen var sanna - att de är otroligt hårda och ger avslag i princip på löpande band med ”luddiga” motiveringar som jag anser i princip vara helt omöjliga att uppfylla och med ”standardfraser” som t.ex:

Alla arbetslivsinriktade rehabiliteringsinsatser kan inte anses uttömda…
De medicinska underlagen styrker inte att arbetsförmågan är stadigvarande nedsatt med minst en fjärdedel i ett förvärvsarbete på hela arbetsmarknaden…
Det finns inga observationer som talar för…

Självklart förstår jag att det finns vissa regler och kriterier för att vara berättigad till ersättningen och det är naturligtvis precis som det ska vara men när man har omfattande utredningar från olika läkare (inom det medicinska) och flera inom Arbetsförmedlingen (inom arbetsmarknaden) och FK ändå ”kör över” all samlad expertis som oberoende av varandra har bedömt och är överens om att det inte finns mer att göra, då blir man både ledsen och fundersam…

Det är precis som Inez Abrahamzon skriver i ett blogginlägg på forfuture.se: http://forfuture.se/skicka-patienterna-direkt-till-forsakringskassan/
“Jag förstår inte logiken med alla expertutlåtanden när försäkringskassan ändå inte verkar bryr sig om dem. Jag vet mer än en överläkare som fått sina utlåtanden dissekerade av förtroendeläkare med betydligt mindre kunskaper i det område som ärendena gällt. Varje dag sitter massor med psykologer, arbetsterapeuter och läkare och formulerar långa intyg för att tillfredsställa försäkringskassans system. De flesta av dem skulle hellre använt tiden till att göra något för människan de skriver om.”

Det finns tyvärr även de som fuskar i systemet, det är absolut inte ok det heller.
Och helst inte när det förstör för de som verkligen är sjuka. Men för det första så finns det undersökningar som visar att det inte är så många som försöker luras som man har trott (kanske lite förföljelsemani eller överdriven misstänksamhet inom FK?)
För det andra tycker jag det känns lite skrämmande att det inom FK verkar vara tvärtom mot inom rättsväsendet: Alla anses lurendrejare tills motsatsen bevisats. Och jag antar du förstår hos vem bevisbördan ligger…

En överklagan är verkligen inte det lättaste

Nåja, många rådde mig att överklaga - sjukvård, Arbetsförmedlingen och andra i min omgivning. De menar bland annat att det måste göras nånting för att börja protestera och påvisa det sjuka i hela systemet.

Förutom att det kan vara svårt att på egen hand skriva ihop en överklagan så ska man ha orken och energin för det – precis det som man som sjuk INTE har!
Och det skrämmande är att FK både vet om det och har det som strategi.
Läs mer här:
http://folkvet.nu/2011/09/sanningen-om-forsakringskassan-kommentar-fran-en-anstalld/
http://newsvoice.se/2015/01/06/svart-sjuk-far-inte-ratt-till-sjukpenning-forsakringskassans-strategi/

Dessutom har FK en kvot på hur många ansökningar de får godkänna – och det oberoende av hur många som enligt reglerna verkligen skulle ha rätt till ersättning. Överstiger personalen kvoten så får de ”på skallen”.

Fastän jag visste att jag aldrig skulle ha varken orken eller förmågan att själv få ihop en överklagan så ville jag inte heller släppa hela iden. Jag kände mig orättvist behandlad, arg och förtvivlad, dömd som lurendrejare, orolig och hopplös inför framtiden, ja helt enkelt överkörd. Så jag satte mig vid datorn och sökte och läste om överklaganden och om hur de går till.

Av en ren händelse stötte jag på en sida där det stod:
”Har du ansökt om sjukpenning eller sjukersättning och har fått avslag? … Jag hjälper dig gärna att överklaga beslut, mot en låg fast kostnad.
Sidan tillhörde Jurist Marie-Louise Aijkens http://marie-louise-aijkens.se/

Ren tur eller kanske ödet… Vem vet, men jag kände direkt att här fanns min möjlighet, min enda. Ringde upp henne på en gång för att i första hand få veta kostnaden. Visst, det handlar om en hel del pengar men jag visste att en överklagan skulle i mitt fall inte bli av på annat sätt. Jag vägde kostnaden mot vad det skulle ge – att kunna få in en överklagan för att inte ha gett sig utan kamp mot självutnämnda överheten FK, att åtminstone ha försökt göra vad jag kan för att inte ångra mig resten av livet och undra: skulle jag ha fått rätt och upprättelse… Och det utan att försöka uppbåda ork och energi som jag ändå inte har, utan att Marie-Louise Aijkens som kan och vet hur det fungerar sköter i princip allt – förutom en fullmakt och kontakt via mail och telefon. Kanske kunde ”panikkontot” hjälpa mig? Om jag sen höll tummarna riktigt, riktigt hårt och bad att inte oförutsedda utgifter för t.ex. vattenläcka, spishaveri eller, gud förbjude, trasiga glasögon skulle inträffa närmaste tiden…
Ja, jag behövde inte fundera länge, jag anlitade henne nästan på stående fot.

Det var ett beslut som jag aldrig ångrat. Inte ens efter jag fick avslaget på vår 5-sidiga överklagan till Omprövningsenheten som Marie-Louise hade lämnat in. Kalla mig gärna pessimist, men jag hade aldrig någon förhoppning om att de skulle ändra beslutet. Eftersom Omprövningsenheten ligger inom FK så var jag övertygad om att de ”håller varandra om ryggen” och går inte emot ett beslut tagit av någon inom de egna leden. Men jag förstod för mitt liv inte vad som skulle ha krävts mer, överklagan var otroligt bra skriven, utförlig, tydlig, med flera utredningar och intyg - allt fanns med.

Dags för nästa ställningstagande – gå vidare med överklagandet till Förvaltningsrätten eller inte

Vid det laget var jag så nere och tillintetgjord, arg och kränkt, så det var bara att gå vidare och köra hela racet, om det så skulle vara det sista jag gjorde, bära eller brista! Då skulle jag i alla fall veta att jag hade gjort vad jag kunnat!
Så återigen tack vare Marie-Louises hjälp och bra arbete, inlämnades en överklagan till Förvaltningsrätten. Jag måste ärligt säga att jag hade ingen förhoppning om ändring av beslutet nu heller men det lilla, lilla halmstrå som det fanns att greppa efter var det faktum att det nu i alla fall skulle prövas utanför FK.
Nu var det bara att vänta. Jag ställde in mig på en lång tid med oro och grubblerier men försökte förtränga det hela så gott det gick. Visste att det här var sista chansen, sista instansen att överklaga till, men jag hade gjort vad jag kunnat.

Sjukt att FK faktiskt bidrar till ohälsa

Tyvärr så har hela den här långdragna historien lett till att jag bara mått sämre och sämre, jag har inte varit så här dålig på många år. Och det beror nästan uteslutande på den här historien med FK och den press den har inneburit. Och jag vet att vi är flera som har hamnat i den situationen just pga. FK.
Jag skulle till och med vilja gå så långt så att jag tycker det börjar vara dags att införa en ny diagnos/sjukdomskod inom vården: FK01 – Försäkringskassan.

Över ett år av oro och ovisshet var över!

Ungefär två månader senare ringer telefonen, det var Marie-Louise, advokaten. Hon hade något hon ville läsa upp för mig – jag blev alldeles kallsvettig och spänd som en fiolsträng, jag förstod hon hade läst beslutet. Jag hann tänka en hel del på någon sekund – nu har domen kommit! vill jag höra? orkar jag höra? Jag hann analysera hennes röst och tänkte att hon lät rätt så glad ändå. Det var svårt att få fram ett: Ok. Så hon läste:

Förvaltningsrätten ändrar Försäkringskassans beslut och förklarar att AnnCathrine har rätt till halv sjukersättning från och med februari 2014.

Det var den bästa mening jag hört! Jag trodde inte mina öron, kunde det verkligen vara sant… Hade jag fått rätt och upprättelse, var den olidliga väntan verkligen över - hade jag verkligen fått rätt mot Försäkringskassan?
Jag frågade om hon kunde vara snäll och läsa det igen.
- Vill du att jag ska läsa samma igen, frågade hon med ett skratt?
- Jaa! lyckades jag få fram. Jo, det var sant, hon läste exakt samma en gång till. Vid det här laget skakade jag som ett asplöv och kallsvettades. Jag skrattade och var överlycklig – samtidigt som tårarna rann.

Efter en så lång tids påfrestning och försämring vet jag att mitt mående inte blir bättre över natt bara för det. Men det känns i alla fall så otroligt bra och jag tänker att nu kan det bara bli bättre.

Mitt motto de senaste åren har varit: Du behöver aldrig oroa dig, det kan alltid bli sämre!
Jag tror jag får lägga till en rad: men det kan bli bättre också!

Jag hade hört att fler som överklagar faktiskt kan få sitt avslag ändrat och nu kan jag inte annat än hålla med om att det faktiskt är möjligt.

Som jag sagt förut så är det många som inte överklagar på grund av att man inte orkar eller klarar av att göra ett överklagande själv eller inte har råd att anlita jurist som kan hjälpa till. Men till alla er som fått avslag skulle jag ändå vilja säga:

Ge det en rejäl funderare och har du minsta möjlighet att överklaga samt ett bra underlag, så gör det!!!

Och jag kan varmt rekommendera jurist Marie-Louise Aijkens
http://marie-louise-aijkens.se/

Hon kan självklart inte lämna några garantier, och ger heller inga falska förhoppningar, men har du ett bra underlag så har hon den juridiska kunskapen, en otrolig förmåga att på ett bra sätt samla ihop och sammanställa ditt underlag. Hon kan även försöka få in kompletterande material från vården, psykiatrin eller vad det kan vara, om hon tycker det fattas något, samt inte minst kunskap om Försäkringskassan – jo, hon har jobbat där förut.
Dessutom lämnar hon ett fast kostnadsförslag så du vet redan på förhand hur mycket det rör sig om och riskerar inte att kostnaden i slutänden drar iväg.

Missförstå mig inte, det är toppen med alla som är friska och klarar av att arbeta fullt ut och det är inte min mening att inte uppskatta vad de åstadkommer och tillför för Sverige. Men det gör ju inte att de som är sjuka blir friska. Det kommer alltid att finnas de som är friska och de som är sjuka – och båda kategorierna måste få en rimlig chans att klara sig, utan att tanken ikring ska vara att det blir på bekostnad av den andre.

Till er som utnyttjar systemet och förstör för oss som verkligen behöver det vill jag bara säga: Lägg av!

Varmt tack!
En sak är säker, jag skulle aldrig klarat detta utan det stöd jag känt att jag haft från de jag hade kontakt med på Arbetsförmedlingen, läkare, arbetsgivare, nära och kära och sist men inte minst advokat Marie-Louise Aijkens.

Länkar för dig som vill läsa mer:
http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/danielswedin/article20179162.ab (2015)
http://loblog.lo.se/valfard/ta-bort-stupstocken-i-sjukforsakringen-nu-i-var/ (2015)
http://www.dn.se/debatt/sjuktalet-ger-en-skev-bild-av-verklighetens-sjukfranvaro/ (2015)
http://www.etc.se/inrikes/utforsakringen-knackte-mig-och-min-familj (2015)
http://www.svt.se/nyheter/sverige/allt-farre-far-avslag-av-forsakringskassan (2013)
https://www.facebook.com/moderaternejtack/posts/605294816184054 (2013)
http://www.ka.se/valkomnar-en-serios-diskussion (2013)
http://rockyroadfamily.blogspot.se/2012/03/dampad-gladje.html (2012)
http://www.aftonbladet.se/debatt/article11982520.ab (2009)

20 feb 2015

Comments powered by Disqus